"En dag såg hon sanningen i vitögat
då vände hon om och sprang hem
En enda gång mötte hon sanningen
och aldrig vill hon se honom igen

För inte är sanningen vacker
nej snarare är han grotesk
Inte är sanningen ljuvlig och ren
nej snarare bitter och besk

Så vänder hon hem till lögnen igen
Han sluter henne i sin famn
där glömmer hon genast sanningen
när lögnen viskar hennes namn...."

Så låter låten "sanningen i vitögat" med Lisa Ekdahl.

En del av psykologin delar upp människans psyke i fyra fönster;  vad vi vet om och andra vet om, vad vi vet om med andra inte vet om, vad andra vet om men vi inte vet om och vad vi eller andra inte vet om (dvs det förträngda)För att människan ska bli en stabil och lycklig människa ska det finnas balans mellan alla dessa fyra. Detta gäller därför också att bli medveten om att vi inte vet allt om oss själva och om våra sämre karaktärsdrag och lära oss att titta närmare på dem genom andra.

Vi alla har nog någon gång känt oss som offer för vår omgivning. Att vi har gjort allt men att det ändå gick fel. Att vi kämpade så hårt, men att det fanns någon eller något som motarbetade oss. Men hos vissa blir detta kroniskt. Vissa av oss blir kvar i det där ältade; att alla andra är idioter, att allt som hänt i ens liv är pga av andra. Att man själv är ett offer och inte alls har ansvar för sitt eget handlande och beteende, och därigenom till egna liv.

Några exempel på dessa ursäkter är: Jag har fått förhinder, bussen kom inte, det regnade, jag är för gammal, jag är för ung, jag har inte tid, jag är för fet, jag är för smal, det är inte rätt tid, jag har inte rätt kläder, jag är svensk, jag är trött, jag är invandrare, det är för enkelt, det känns inte rätt, jag är för erfaren, jag är för oerfaren, jag är för outbildad, jag är för utbildad, jag är deprimerad, jag är sjuk, jag hade en dålig uppväxt,  jag var tvungen att fixa något annat, min barndom var dålig, det är samhällets fel, det är chefens fel, det är min personal om är inkompetent, det är tråkigt, jag är inkompetent, alla är inkompetenta, det är ingen idé, jag har inga pengar, jag är för ful, det är jobbigt, jag är för snygg, jag är sämst, det är för svårt, jag är bäst, jag har haft ett svårt liv, jag ger upp, jag vill inte leva....

Listan över ursäkter tar aldrig slut. Detta är dock inte konstruktivt om du vill ha personlig utveckling, expansion och frid i ditt liv. En del av förklaringarna och ursäkterna är övertydligt långsökta och flera är riktigt komiska. Glöm inte
att vi skrattar för att vi ser oss själva i andra och att det är lättare att få distans till sig själv genom att se sin egen spegelbild i andra människor.

Jag menar inte att man inte får haft ett svårt liv, en hård barndom eller andra svårigheter. Men hemligheten ligger i att skilja mellan dåtid, nutid och framtid. Jag säger inte att man ska stänga dörren om sin dåtid, men för att kunna leva i nutid måste man kunna acceptera det som varit och gå vidare. Man får visst känna sig ledsen över saker som hänt,jag ser det som ett måste för att kunna släppa taget, bara detta inte övergår i bitterhet. Det är skillnad på att uppleva en känsla och händelse och att älta det.

En människa som hamnat i offerrollen, med den sk, offerkoftan, använder sig gärna av projicering.Projicering innebär att man gömmer sig själv och sina beteenden bakom en annan människas beteende.Dvs istället för att se sina egna dåliga sidor väljer man att fokusera på en annans människas beteenden."Jag vill inte inse eller kännas vid mina egna "svagheter" och för att försvara självbilden tillskriver jag andra dessa egenskaper". Enligt sigmund freud är detta en försvarsmekanism, att skydda sig själv från verkligheten. Man väljer också gärna att umgås med människor som har större problem än en själv för att inte behöva se sina egna beteenden. Dessa personer är också de människor som ofta finns i vårdande yrken men också de som väljer att ha en relation med en partner som t.ex är alkoholist.

Vårt samhälle lägger ett överväldigande fokus på intellektet. Detta har också gjort att vi inte litar på oss själva och vår intiution; våra inte känslor. Starka känslor är inte accepterade i de flesta offentliga rum och sociala rum, framförallt inte negativa som t.ex ilska. Detta medför också, anser jag, att vi tappar kontakten med vårt verkliga jag. Vi blir blinda för våra känslor och därför också vårt verkliga jag. Och när vi tappar kontakten med oss själva irrar vi omkring som blinda,
ingen aning om någon ting, som oftast slutar i missbruk av alla dess slag och en massa ångest och depression.

Men det är stor skillnad mellan vuxna och barns förhållande till känslor. Ett barn ser på världen med förundrade ögon och för ett barn är alla känslor lika accepterade. Men så småningom lägger de vuxna över sina egna blockeringar och
mönster på barnen. Detta gör de vuxna så klart i all välmening, ingen förälder vill sitt barn illa. Föräldern gör detta för att träna barnet att anpassas i samhället. Barnet lär sig steg för steg vilka uttryck som är ok och vilka som inte är det.
Vi tar över de förbud som våra föräldrar "fått i arv" av sina föräldrar. Det är detta som kallas arvsynd. För detta menas också att vi ärver också alla dåliga mönster och trauman från våra föräldrar. Föräldern lär ut det som de själv har lärt sig.

Författaren Tommy Hellsten i boken Flodhästen i vardagsrummet tar också upp fenomenet kring speglingar. Om en barnegenskap i tidigare generation, dvs vår förälder, har behandlats illa kommer det också överföras till barnet. Vi kan bara ge det vi själva har fått. Ett barn behöver få sina beteenden och känslor speglade för att de ska existera.Om barnet till exempel känner stark sorg är det i början inte medvetet om det;  sorgen finns där men barnet förstår inte att sorgen är dess egen. Om barnets sorg blir synlig i spegeln innebär det att barnet tar känslan till sig och sorgen blir en del av barnet själv. Barnet får då veta att det får vara ledset, att vara ledsen är något bra. Sorgen syns bara om mamma och pappa ser den, godkänner den och ger barnet utrymme att leva med den. Om föräldrarna inte själva har ett utrymme för en känsla vid namn sorg kan de inte heller se det hos sitt barn. Detta slutar med att barnet inte förstår känslan sorg och ser inte själv vad det bär inom sig. Barnet djupfryser detta och bär det inom sig i det förträngda. Om det saknas spegling för barnet, helt eller delvis, kommer det helt eller delvis förbli ofött psykologiskt. Barnet blir en gåta för sig själv och vet inte vem den är. Människans jag-erfarenhet beror i hög grad på hennes kontakt med sina egna känslor och behov. Att äga sina känslor och behov innebär en stark erfarenhet av den egna identiteten.

Trots att inte vi alla hamnar i offerollen så har vi alla fått ett arv av våra föräldrar som innebär både blockeringar och dysfunktionella mönster.En människa som hamnat i offerollen har ofta tappat helt kontakt med sig själv och kan därför inte se sina svagheter. För att kompensera detta måste han eller hon hitta någon annan att skylla på för sin smärta. För han eller hon har aldrig fått speglat att vara ledsen och svag är okej, därför kan inte den känslan existera.
 
Så hur gör vi upp med arvsynden och kommer i kontakt med vår kreativitet? Hur gör vi för att se verkligheten som det verkligen är och inte leva i förnekelse?
Hur kommer vi i kontakt med de känslor som vi aldrig tidigare känt?

Självklart finns det inget enkelt svar. Men ett steg tror jag handlar om att börja leva i nuet. Och vakna upp och börja känna efter istället för att lägga ner rationella värderingar i allt. Att känna en känsla handlar om att vara kvar i nuet. Nuet är den plats där livet äger rum och därför handlar det om att faktiskt leva. De flesta lever sina liv i det förflutna och i framtiden. Jag menar inte att man ska stänga dörren om varken dåtid eller framtid. Men båda dessa förhållningssätt är illusioner. Detta innebär att vi flesta lever sina liv i en illusion.

"Ta makten i ditt liv och sluta göra om samma misstag igen och igen. Gör detta på den enda plats där det är möjligt. Denna plats är givetvis utan tvekan i NUET!"

"Alla sanningar går igenom tre stadier. Först blir de förlöjligade.Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara."
A. Schopenhauer (1788-1860)

"Du lär dig av din historia och du förändrar din framtid i nuet!"

Vad är lycka?

Jag har kommit på att lycka får jag när jag sätter mig och det hela i ett större sammanhang.
Vad är min plats på jorden...
Och att livet är enklare än vad vi förväntar oss, men samtidigt så mycket mer komplext.

Ödmjukhet är ett ledord.

Vi människor är en del av naturen, vi är naturen. Naturen är allt kring oss och allt vi är.Vi är inte avskilda från den, även om vi har uppfostrats i den tron. Människan har begåvats med tankens kraft, vilket både är en välsignelse och förbannelse då det har gett oss förmågan att analysera. Fördelen i detta ligger att vi har kunnat utvecklats i snabbare takt, men det negativa är vi har fått en oförmåga att bara vara likt resten av djuren. Allt som sker söker människan ett rationell förklaring. Men likt naturen är människan nyckfull, saker sker ibland där vi inte hittar en förklaring.Och saker sker som inte var planerade att ske, eller som inte enligt den logiska, analyserande nutida människan förstår. Att förstå det och lämna över, och flyta medströms istället för motströms, ger lyckan plats att flytta in.

Jag blir lycklig när jag slutar se mig själv som en del av ett kugghjul i ett stor maskineri, där allt ska fungera 24/7. Då jag har möjlighet att stanna upp när jag vill. Där jag får känna, vara besvärlig,ha behov. Där jag bemöts med ödmjukhet och där mina svagheter är accepterade som en del av mig, och inte något som stannar upp den ständiga lyckan som vi ska förväntas ha. Illusionen där framgång möts i ständigt leende människor.

Tålamod möts med tålamod. I naturen går allt långsamt i industrilandet går allt fort. Inte konstigt att vi tappar lyckan säger jag. Vi har inte tid att läka, vila. För vi har uppfostrats i en land där du kan beställa en hamburgare på macdonalds som blir färdig på 5 minuter och där räddningen heter "piller". Har du ont; tabletter. Är du ledsen; tabletter. Ja, debatten är sedan länge uttjatad men tåls att upprepas. Hur kan man tro att en människa bli frisk genom att bara dämpa symptomen. Tar man bort smärta finns det ju fortfarande kvar?

Lite mer komplexa är vi ju ändå. Människan är ju t.ex en social varelse, men också en inkännande varelse, då alla våra sinnen orienterar oss i världen om vad som är farligt och tryggt. Med tabletter tar vi ju bort ju det vi känner, vare sig det gäller inre eller yttre smärta. På ett sätt kan man säga att detta gör oss mer handikappade än då vi hade ont. För det onda ville ju säga oss något, varna oss? Hur får vi lyckan när vi är avstängda, inte mottagliga?

Sen säger jag inte att all medicin ska slutas användas. Inte heller värktabletter eller antidepressiva.Men ibland känns det som att allt ska vara mer komplicerat än det är.
Vetenskapen är bra många gånger men tänkandet kan inte ersätta allt. Mänskliga värden måste återfå sin plats som viktig. Många höjer nog sina ögonbryn; men varför skrivs inte kramar ut på recept? Och varför kan inte snälla herr psykdoktor istället för tabletter skriva ut en timmes skratt om dagen ? (som faktiskt också är vetenskapligt bevisat och mycket mindre biverkningar)

Jag tror vi måste lära oss att leva, inte förlita oss på att något eller något ska rädda oss. Detta gör oss både känslomässigt och fysiskt handikappade.
Vi måste få verktyg att klara oss själva när vi söker hjälp, inte göra oss beroende av räddning.
Vetenskapen har många gånger gjort oss handikappad, för det har gjort att vi förlitat oss så mycket på någon aktoritet istället för att lyssna till våra egna signaler. För i vetenskapen kommer alltid tanken före känslan. Men egentligen är ju det tvärtom, du känner alltid något innan du tänker.

Men för detta krävs ett långt och hårt arbete. Ingen du kan köpa på clas ohlsson för 100 kronor direkt.Likt naturen finns det inga genvägar. Trots att konsumtionssamhället uppfostrat oss att tro att allt går att köpa för pengar; även lycka. *Bara jag hade den där bilen, det där jobbet, eller kunde resa så skulle jag vara lycklig* Däremot ska jag inte sticka under stolen med att pengar kan det göra den enklare att uppnå lycka då det skaparen trygghet. Men trygghet kommer i slutändan inifrån och inte utifrån.

Jag hade en lärare på min förra skola som sa att vi kreativa människor är känsligare än andra.Kanske också därför vi har kvar den egenskap att känna in. Det som förr var en överlevnadsinstinkt tog farbror samhälle över. Tänk inte själv; vi har redan forskat fram hur du ska tänka. Och leva. Och känna. Frågan är vad det rationella förhållningssätt har gjort för människan. Och med naturen som är vi. Det känns som vi människor famlar omkring som blinda, döva och stumma för det länge varit något som talat om för oss hur vi ska vara, tänka och leva. Vi har blivit omedvetna hur saker påverkar oss.

Kreativa; konstnären, designer, författare, skådespelare, musiker osv.  återskapar känslor, stimulerar de känsloorgan som gör oss lyckliga. Vi ska inte underskatta sinnesorganens förmåga att skapa lycka. Vi kan aldrig tänka oss lyckliga. Lyckan kommer när vi är nära naturen och oss själva genom att iakta och inte lägga ner så mycket värderingar om rätt eller fel. Känslan är aldrig fel. Vad känner du idag?

Jag går ut i naturen och andas. Kan titta på ett färg på ett löv och förundras över hur naturen kan blanda en sådan färg. Och doften av nybakat bröd gör mig helt lugn. En kram kan rädda en dag och ett par uppmuntrande ord och ett leende värmer i själen.

Det finns så mycket i det enkla. Jag kallar det lycka. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. (Oftast inte...)

Djuret människan har tillskillnad från resten av djuren ett spektra av känslor; glädje, sorg, ilska etc, listan är lång med olika nyanser.Det intressanta är dess status. Glädje är den känsla med högst status medan sorg och ilska är långt längre ner på statusskalan. Även att alla känslorna faktiskt fyller en naturlig funktion. Men i det moderna samhället finns det inte tid för problem. Vi är barn av rationalitet. Känslor är inte rationella.

Övergången från allmogesamhället ,dvs. då vi i alla fall sverige framförallt var bönder,  till industrisamhället, gick från ett långsamt liv som följde naturen och repeterade sig år efter år, till ett linjärt tänk som hela tiden skulle accelera mot framtiden. Det skulle gå snabbare och snabbare, allt skulle hela tiden bli bättre. Detta tänk som vi har idag. Frågan är om människor som levt på samma sätt i tusentals år har hunnit att ställa om?

Och frågan är nu i efterhand är om vi verkligen skulle ställa om så radikalt vi gjorde? Tappade vi inte människan någonstans på vägen?

Men ett snabbt tempo ska allt fungera. Det finns inte tid för misstag. Är bussen sen så kommer du för sent till jobbet.

Den moderna människans schema är späckat. Därför måste allt fungera. Hjulen måste hela tiden snurra.

I detta samhälle finns inte tid för problem. Människor som är ledsna eller arga stoppar upp, är jobbiga.

Hallå, du är ledsen, det är inte logiskt, sluta upp med det.

Svart är inte svart utan vitt. Du hittar inte glädje utan sorg och ilska och alla andra känslor. Vi måste sluta se "jobbiga" känslor som negativa. Är du ledsen, låt tårarna komma. Rationalitet funkar ibland. Men med känslor gör det oftast inte det. Vi måste inte alltid finna grunden till det ledsna, arga. Sluta tänka ibland. Låt dig bara känna. Att känna är att leva, det är det som skillnad mellan människan och roboten.

Efter regn kommer solsken. Men lyser solen hela tiden, så torkar allt ut och dör. Tänk på det. Vägra bli levande död. Våga vara mänsklig.

Har länge varit emot hela den här blogghysterin, då jag kännt att det osar lite mediahora över det, dvs. att det har handlat lite om de sk. 15 minuterna i rampljuset. (Först big brother sen bloggdrottning. )

Men jag har tänkt att försöka ge detta en ärlig chans, och försöka se dess möjligheter istället för dess baksida.

En stor anledning är att jag saknar så mycket att skriva. Jag arbetade under min gymnasietid för en tidning som

skribent, och jag älskade att skriva krönikor. Jag gick också medieprogrammet och läste också textkommunikation

där vi hade vår bästa lärare Annie som verkligen också gav mig blodad tand för skrivandets och ordets möjligheter.

Kanske också för jag känner mig lite uttråkad emellanåt :) .

Känner mig nästan lite ringrostig på orden just nu.Men det kommer. får vi hoppas.

Tillsvidare, godnatt. /f